| NYHETER | KALENDER | MEDLEM | MARKNAD | SPÅR | FORUM | STURE | 18.5 |
 Karonen kan svinga kolfiberrör av olika kaliberVarför är roddare bra på Vasaloppet?0ch vad skulle man ha för någon nytta av att träna roddmaskin om man vill bli bra längdskidåkare? Ja, en föraning får man genom att söka i Vasaloppshistoren. Alf Hansen, OS-guldmedaljör i dubbelsculler 1976, har en 40:e plats som bäst i Fädrens Spår och Olaf Tufte, OS-guldmedaljör i singelsculler 2004 har kommit 43:a. Sveriges främste roddare Lassi Karonen har snuddat vid topp-100 trots en kroppshydda på 105kg som nog inte kan vara optimal för skidåkning. Tufte kan knappast ha tid att lägga särskilt stor förberedelse på ett vasalopp. 2004 hade han visst tillbringat vintern på den italienska VM-roddbanan, kommit hem och dammat av skidorna 2 veckor innan Vasan och sedan placerat sig 71:a (Dalademokraten 20050301). Alf Hansen har förmodligen mer tid till skidåkning eftersom hans elitroddkarriär är över, och det betalar sig för 2008 placerade han sig 359:a vid en ålder av 59 år! Men varför är då elitroddare vassa i Vasaloppsspåret? Rodd är ju "tvärtom" mot stakåkning. När man stakar driver man framåt genom kura ihop kroppen i en "crunch". Framdrivningsrörelsen i rodd går istället ut på det motsatta nämligen att räta ut kroppen med ben och rygg. För att komma vidare i resonemanget får man studera vilken teknik som duktiga stakåkare använder. Då framgår att den klassiska "fällkniven" ser man inte mycket av bland dagens elitåkare. Orsaken är att fälla överkroppen alltför mycket framåt medför ett extremt tufft arbete för ryggen att resa upp överkroppen efter varje staktag. Tittar man på en modern stakfantom som Jerry Ahrlin sänker han nog tyngdpunkten i varje staktag ungefär lika mycket som de gamla fällknivarna, men Jerry böjer mer balanserat i knä och höft. Den kraft som då behövs för att återgå till utgångsläget blir då mer jämnt fördelad mellan lår, säte och korsrygg. Dessa råkar vara de starkaste musklerna man har och eftersom ingen led har böjts överdrivet mycket kan återgången ske snabbt och frekvensen kan då vara högre. Själva framdrivningen sker i stor utsträckning med hjälp av kroppsvikten. Den som orkar räta upp kroppen mer och oftare kan lägga mer kroppsvikt på framdrivningen och därmed staka snabbare. Och tillsammans med det man har innanför bröstkorgen är det just de stora "upprätningsmusklerna" lårframsida, säte och rygg som främst används i rodd. Bingo! Själv har jag börjat använda roddmaskin allt mer nu de senaste månaderna, för högintensiva intervaller såsom 4x4min och för tröskelpass 5.000-10.000m. Tiotusingen på 37:10 som snabbast. När tvättbrädemodellerna på TV-shop ska demonstrera diverse mirakelredskap brukar de heta ”works great on your problem areas”. Mitt ”problemområde”, eller vi kan kalla de ”katastrofzon”, är arslet. Under de 18 mil jag hittills färdats Sälen-Mora (1ös+1vl) är det sätesmusklerna som åsamkat mig mest smärta. Tills nästa gång det är dags att ta sig an myrar och Lundbäckar vill jag gärna ha tagit den smärtan på träning så att när det är dags för tävling så är musklerna bättre härdade. När jag härom veckan testade 30.000m roddmaskin insåg jag att detta är den ultimata rövpiskan. Redan efter 15.000m rodd hade jag samma smärta i sätesmusklerna som när kilometerskyltarna tickade ned mot ensiffrigt den där första marssöndagen. Tremilarodden hade avverkats just under 4:16/km i snittfart, vilket är ett magiskt tal för det är just det tempo som behövs för att göra ett marathon på 3 timmar. Således fick en nonstop-mara under 3h på Concept2 roddmaskin bli utmaningen. Nästa långdistanstest en vecka senare dröjer den riktigt våldsamma sätesmuskelsmärtan till närmare halvmaran, som passeras på 1:27:15, en minut snabbare än veckan innan. Fortsätter att ligga över minuten snabbare än föregående veckas tid till tremilen men någon kilometer senare totaldör sätesmusklerna. Kan i princip bara ro med övre ryggmusklerna (lats). Det går faktiskt att hålla tempot på detta sätt också men något frustrerande att ha två köttklumpar där nere som vållar enorm smärta utan att bidra ett skvatt till framdrivningen. Så jag lägger av vid 33.000m (2:19:40, 4:14/km). Nu ska jag snäppa upp den högintensiva träningen en bit till och sedan får det bli en rejäl attack mot marathondistansen. Detta var den utlovade artikeln om min böjelse för roddmaskin men jag har ju inte klarat marathon än, så fortsättning följer... /Stefan "Hammer" Tall 2008-07-15 |
