Marcialonga 2026 - ett historiskt snöäventyr

För en dryg vecka sen gick Marcialonga 2026 av stapeln nere i Italien. Jag som skriver detta heter Linnea Stider, aktiv i tävlingsgruppen och styrelseledamot i klubben var en av klubbåkarna på plats. Flera NVSK-åkare genomförde enastående lopp och prestationer, och nu, en vecka senare, börjar jag själv återhämta mig och se tillbaka på det äventyr som var.

Jag har varit sugen på att köra Marcialonga i flera år. Jag har sett framför mig sol, snabba spår, spåren slingra sig genom byar och berg och den där unika atmosfären på historiska arenor i dalgångarna. Men hur mycket man än förbereder sig och visualiserar så går det inte att styra allt. Och just där finns tjusningen med längdskidåkning. Överraskningarna. Kontrasterna. Upplevelsen.

Min Marcialongaresa började redan söndagen innan loppet. Jag skulle ta tåget ner och några timmar efter DM avslutats så hoppade jag på nattåget söderut som skulle ta mig till Hamburg. Jag sov oroligt, jag var för förväntansfull inför resan för att komma till ro. Vi kom tidigare än tänkt till Hamburg och därifrån tog jag tåget till Hannover. I Hannover skulle jag passa på att mellanlanda hos en kompis. På tisdagskvällen tog jag nattåget mot München. Vanligtvis kan man ta nattåget hela vägen till Innsbruck men i år var det banarbete där. Jag kom fram till München tidigt på morgonen och fortsatte med buss till Bolzano. Omgivningarna från bussfönstret var som att åka rakt in i ett vykort. Från Bolzano kunde jag ta lokaltrafiken sista biten. Allt flöt på oförskämt smidigt. På bussen från Cavalese mot hotellet utanför Moena fick jag se Alpe Cermis resa sig mäktigt över dalen och lite senare kunde jag blicka ut över OS‑stadion för längdskidor och backhoppning. Utsikten tände verkligen gnistan inför äventyret som väntade.

Prognosen lovade strålande sol och minusgrader dagarna innan, men snö och regn på själva loppdagen. Mycket kan hända, tänkte jag. Men veckodagarna skulle i alla fall bjuda på magi. Dagarna innan loppet testade jag och mamma olika delar av banan. Hon hade anslutit från annat håll. Vi lapade sol, umgicks med nya bekantskaper via researrangörerna M2 sport som vi åkte med och kände på friheten i de snabba spåren. På torsdagen åkte vi uppe till Passo di Lavazè och där – mitt i allt – hängde jag på Frida Karlssons lugna pass under hennes OS-uppladdning. Inspiration på hög nivå! Den rena skidglädjen alperna bjöd på gjorde att fokus inför loppet blev rätt: ha kul, känna frihet, lita på kroppen och se fram emot att få gräva djupt i snöfallet.

Samtidigt som jag gick in i skidåknings- och loppbubblan så stannade jag upp och tänkte på uppladdning. Den har minst sagt varit en bergochdalbana. Det har inte varit självklart att jag ens skulle kunna genomföra lopp i vinter. Jag har kämpat med en strulig kropp, långvarig värk och sjukdom som kulminerat senaste året. Bara några veckor innan loppet hittade vi rätt behandling som har börjat ge effekt. Efter Craft Ski Marathon kändes det som att det skulle vara en lång väg tillbaka till en lätt känsla på skidorna igen. Men något var det med luften i Alperna, för dagarna innan loppet så kände jag att den lätta känslan, energi och hopp började infinna sig. Jag började våga tänka: Kanske har jag faktiskt något att åka med på söndag?

Loppdagen

Väderprognosen från veckan stod sig och nederbörden kom som snö. Snöfallet var tätt och tungt och skulle medföra ett slitigt lopp. Men jag kunde inte sluta le inombords. Underbara snöfall!! Vädret trotsade klimatförändringarna för en stund och äntligen blev dalgången alldeles vitfluffigt och inte brun och grön med en vit lång orm i mitten. Skidhjärtat njöt!

Jag kom iväg smidigt i starten, kunde behålla lugnet uppför knixarna och försökte hitta en avslappnad åkning. Kroppen fortsatte att ge positiva signaler. Niklas Aubell som jag haft som tränare i klubben, brukar upprepa citatet ”Celebrate Thy Fitness”. Och det var jag fast besluten att göra idag.

Men vips, 2 km in i loppet inser jag faktumet att jag inte har limmat trugan som jag alltid brukar göra och min truga är försvunnen. I saxningen uppför en knix hade någon trampat på min truga som sen försvann ner i kramsnön. Vad gör jag nu?! Jag vägrade stressa samtidigt som paniken kom. Vände för att leta – men trugan var borta i kramsnön. Så jag fortsatte. Med en fungerande stav. Uppför. Det enda jag kunde tänka på – hur kan jag få tag på en truga mitt i ett lopp? De som höll i reservstavar till sina nära och kära var inte så särskilt sugna på att ge ifrån sig en truga. När kommer nästa stavservice? I nästan två mil skulle det fortsätta uppför…

Och plötsligt såg jag det finaste jag sett på länge. En avhuggen, stripig stav med bladformad swixtruga låg bredvid spåret. Inte heller den var limmad och trugan kunde jag smidigt skruva på min stav. Universum levererade.

Framåt, framåt – genom snön och bland folket

Nu var det bara fokus framåt som gällde. Under tiden med stavstrul kändes det som att hundratals åkare susade förbi, och när jag äntligen var åkbar igen var det nästan omöjligt att ta sig fram. Spåren var smala, kramsnön tung, och i praktiken fanns det bara ett enda riktigt åkbart spår att jobba i. Vid vändningen i Canazei hade jag tänkt att jag kunde börja trycka på ordentligt då värsta partiet med uppförsbackar var över. Det var en lättnad att känna att skidorna gled bra. Runt Soraga väntade många utförsbackar. De flesta gick fint och jag stod stadigt, men i en av dem fastnade ena skidan i nysnön och resten av mig följde med ner i snön. Då noterade jag att jag var kall och den nya vätan från blötsnön gjorde mig direkt ännu kallare. När jag kom ner till Moena undrade jag hur detta ska fungera – jag vill ju inte förfrysa mig på kuppen.

Eftersom loppet alltmer förvandlats från tävling till äventyr bestämde jag mig att jag skulle svänga in till hotellet som ligger några km utanför Moena och bara 30 meter från spåret för att byta till torrare, varmare kläder inför de sista tre milen. Men ungefär 500 meter innan hotellet fick jag upp värmen liiite grann. Hoppet återfanns och tävlingsdjävulen vann.  Det var ju faktiskt ”bara” en Tjejvasa kvar – jag kör!

Lyckligtvis hände det mycket längs vägen som hjälpte mig att hålla fokus. Först passerade jag OS‑arenan för backhoppning, sedan OS‑arenan för längdskidåkning, och därefter foten på Alpe Cermis, avslutningsbacken för Tour de Ski. Sista kilometrarna handlade det framför allt om att hålla igång högerfoten som blivit rejält nedkyld efter alla turer ut i nysnön vid omkörningar. Ibland fick jag plocka fram hornen och bara mata på genom den lösa snön för att ta mig förbi. Men det kostade. Varje gång jag väl kom om någon var jag helt slut – pulskurvan slog i taket vid varje sådan manöver. När det gick att fråga snällt och be om att bli släppt förbi i spåret var det rena lyckan.

Med den nedkylda foten började jag, konstigt nog, längta efter den avslutande stigningen. Jag hade redan bestämt mig för att lägga på lite fäste där – då visste jag att värmen skulle komma tillbaka i kroppen. En märklig tanke egentligen; jag brukar aldrig längta efter en backe. Men det här loppet hade minst sagt förändrat perspektiven. När jag väl fått fäste på skidorna glömde jag att använda benen men hamnade fel i tekniken. Förstår att det är svårt för längdåkarna under skiathlon att byta stil mitt i loppet. Den glatta snön gjorde det svårt att få till någon bra åkning. Med facit i hand kanske jag bara skulle ha fortsatt med stakning även i sista backen eftersom snön ändå var så blank. När jag gick in i backen gick jag samtidigt in i dimman. Steg för steg, stavtag för stavtag tog jag mig uppåt, om än långsamt. Tillslut såg jag den, målportalen och speakern hejade länge på mig in i mål.

Marcialonga 2026. Vilket lopp. Vilket äventyr. En upplevelse jag sent kommer glömma.

Det är precis det jag älskar med skidåkningen:
kontrasten till vardagen, friheten, styrkan, gemenskapen, envisheten och känslan av att det här fixar jag. Det är i utmaningarna vi växer.

Och revansch? Ja, den chansen är stor.

Jag ser nu fram emot Vasa-precamp i Stockholm på våra natur- och konstsnöspår för att ladda batterierna och hitta rätt känsla. Känslan från passet med Frida i Passo di Lavazè, där kroppen faktiskt bar mig igen.

Den bästa tiden är nu för oss skidåkare.

Tips till nästa gång – planera in att stanna kvar ett par dagar efter loppet för att njuta och fira ordentligt. Hemresan blev lång, framförallt när snöovädret skapade förseningar i Tyskland. Men även där fanns det fina – att vända utmaningar till möjligheter och få en extra dag hos min kompis igen innan jag hoppade på det sista nattåget.

Linnea Stider